Skip to content

2 sön i Fastan – Den kämpande tron

Februari månad med sportlov och Olympiska Spelen. För några kanske det passerar utan större uppmärksamhet, men för många är det en tid av vintersporter och aktiviteter. Och för de starkt engagerade, olympiska atleter och idrottare, handlar det om att kämpa. Kanske för en medalj, men också för något man tror på och tycker om, ett idrottsliv som betyder något, och är värt att kämpa för. En sådan kamp kan kosta mycket, och för en del blir det ett högt pris att betala, ifråga om tid, träning, disciplin, och kanske även skador. Men ändå, en kamp för något man värderar, som kanske t.o.m. kan ge guldkantat tillvaro och berömmelse.

Ingen hinner fram till den eviga ron som sig ej eldigt framtränger. Själen måste utså en kamp för den tron varpå vår salighet hänger… Den gamla svenska psalmen av Lars Linderot, nr 265 i psalmboken, sjöngs mycket förr, och jag tilltalades av den under början av 1970-talet, när jag stod i begrepp att lämna min tillvaro i en ungdomskultur präglad av flower power, för att ta steget in i ett liv med den kristna tron i centrum. Jag insåg tidigt att det skulle bli en kamp, som jag egentligen var dömd att förlora. Hos mig fanns inte det som behövdes för att skapa förändring i mitt liv. Men psalmen inspirerade mig, jag sjöng den ofta till gitarr, kände viss kampglöd att inte ge upp, fast mycket upplevdes motigt. Och detta var ingen kamp för att få guldmedalj. Bara ren överlevnad. Nå livets mening innan det tog slut.

Söndagens text belyser en sådan kamp. Rubriken Den kämpande tron slår an tonen, och berättelsen från Matteus 15:21-28 handlar om en kvinna som förtvivlat ropar efter Jesus för sin dotter skull. Men det är en komplex story, med flera bottnar. Den börjar med att Jesus drar sig undan till området kring Tyros och Sidon, norr om Galiléen. Kanske för att vara för sig själv. En kananeisk kvinna, från dessa trakter, ropar: Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon. Hon adresserar Jesus som Davids son, vilket visar att hon visste vem hon ropade på, frälsaren som judarna väntat på! Som försvårande omständighet framgår att hon inte är judinna, hon är inte från det folk som Messias skulle komma till. Hon är utifrån, annorlunda, men ropar ändå och anger som skäl att hennes dotter plågas av det onda. Något hon inte har kontroll över har nu kontroll över hennes dotter. Det uppstår alltså ett dilemma för denna kvinna: hon lider över att hennes dotter plågas av något ont, men när hon anar att hjälp finns i närheten, så är hon inte behörig att be om den. Hon ropar, men Jesus svarar inte. Tystnad.

Som om detta inte vore nog går lärjungarna fram till Jesus och ber honom: Säg åt henne att ge sig iväg, hon går ju bakom oss och ropar! Jesus svarar då lärjungarna med en förklaring som man kan tycka vara näst intill arrogant: Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk. Ett konstaterande att hans uppdrag berörde det folk som hade ett förbund med Gud, och att den kananeiska kvinnan kom från ett annat folk. Men kvinnan fortsätter, texten säger att hon föll ner för honom och sade: Herre, hjälp mig. Det blir bara värre, för Jesus säger till henne, som en slags liknelse, att man inte ska ta brödet från barnen och ge till hundarna. Dock, nu har en kommunikation uppstått. Hon talar med Jesus. Han talar med henne. Och hennes ödmjuka, desperata svar berör även Jesus: Nej, Herre, men hundarna äter ju av smulorna som faller från deras herrars bord.

Jesus ger till slut ett underbart svar: Kvinna, din tro är stark, det ska bli som du vill. Han räcker till för oss alla, oavsett bakgrund, vilket folk eller socialt sammanhang vi kommer ifrån. Hans ärende berörde inte bara ett speciellt folk, i Johannes 3:16 läser vi: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. 1917 års översättning säger var och en som tror. Var vi än kommer ifrån, vilket utanförskap vi än upplever, så vill Jesus lyssna till oss, och inte bara ge oss smulor som blivit över, utan låta oss få del av det livets bröd som han själv säger sig vara. Det är viktigt att förstå detta. Ge inte upp, ropa vidare!

Det som skrämmer mer är lärjungarnas bön till Jesus om att skicka iväg kvinnan som så desperat sökte hjälp. Den kämpande tron ska uppmuntras, inte avvisas.