3 sön e Trettondedagen – Jesus skapar tro

Vid en av de stora helgerna, när huset var fullt av barn och barnbarn, satt jag vid matbordet med en sjuåring som älskar att leka och spela teater, med andra ord ett rätt normalbegåvat barn med högst ordinära ambitioner för en flicka i den åldern. Jag hängde på, och vi pratade och lekte, teatern och spelet fortsatte någon minut. Då säger detta barn en oerhörd mening: Dig och pappa kan man inte lita på… Och så skratt. Vad betydde det? Skulle jag vara stolt? Var det en komplimang till mig, att morfar kunde leka lika bra som pappa? Eller menade hon kanske att hon genomskådat min teater och förstått att det jag sa var inte trovärdigt?

Min egen uppväxt på 1950 och 1960 talet är färgad av mina föräldrar och den kultur som fanns då. Skämten och humorn var på ett speciellt sätt, och lyfter jag fram den idag, får jag underliga leenden i familjen. Nej, den tidens ordvitsar håller inte på 2000 talet. Det händer ändå att jag utsatt barnbarnen för dessa ordlekar och ironi, där man säger en sak, men menar en annan, det ingår i ordleken. Fler än en gång har deras föräldrar, mina egna barn alltså, sagt till mig att barn inte begriper ironi, och att jag borde lägga ner den verksamheten. Och nu fick jag en aha-upplevelse här vid matbordet, tillrättavisad av yngsta generationen.

Det här måste jag verkligen sluta med! Att prata på det viset vi gjorde har ju fått effekten att barnet säger rent ut, att jag inte är att lita på! Hon vet inte vad jag menar! Hur ska hon kunna veta om mina uttalanden är sanna eller ett skämt? Jag pratar ju om en värld hon nyss börjat upptäcka, jag kan ju i princip ge henne vilken märklig världsbild som helst, att bilar körs på sockerdricka eller att smörblommor smälter i solen. Det slår mig att hennes förtroende för mig som sanningsförmedlare är skadat, hon tror inte längre på mig i alla sammanhang. Hur jag ska reparera det får bli framtidens utmaning…

Denna söndags text handlar om tro, det är ju inte ovanligt när det gäller religion i allmänhet, och kanske kristendom i synnerhet. Men denna dag ägnas inte åt vad man ska tro på, inte de kristna lärosatserna, doktrinerna, utan mer om tron som fenomen. Denna tid under kyrkoåret tar alltså upp att Jesus visar Guds härlighet på olika sätt. Jesus pratar inte bara om Guds rike, han demonstrerar det, visar det, för att Gud ska bli trovärdig. När vi gör ett nedslag i dagens text har Jesus precis börjat med sin predikoverksamhet, workshop och demonstration av vad Guds rike skulle innebära i praktiken.

Årets läsning från Matteus 8:5-13 innehåller ett starkt budskap om tro. Officeren som ber Jesus om hjälp har en enkel vädjan: säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk… Här fanns redan en tro, och Jesus kommenterar den: Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Denna tydliga och självklara tro hade växt fram i yrkeslivet som officer. Han jämförde med sina underordnades lydnad inför officerens auktoritet; säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han… Om Jesus var auktoritet över förlamning, så behövdes endast kommandot: säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk!

Jag vill även hänvisa till tredje årgångens text i Johannes 4:46-54, som skildrar en man i kungens tjänst, vars son låg för döden. Mannen sökte upp Jesus och bad honom att bota sonen, men får först ett kritiskt och tillspetsat svar: Om ni inte får se tecken och under så tror ni inte. I början av hela berättelsen omnämns just tecken och under, det beskrivs att Jesus kommer till bygden där han gjort vatten till vin. En intressant iakttagelse, han var alltså känd och omtalad för undret vid bröllopsfesten, (förra söndagens text) det fanns en slags förhoppning kring hans person att åstadkomma det extraordinära. Men här verkar alltså Jesus själv något reserverad till den inställningen. Som att tecken och under i sig trots allt inte är en tillräcklig grund för en Gudsrelation… Nåväl, mannen vädjar, Jesus botar. När han kommer hem får han se resultatet, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Även om undergöraren själv visar viss återhållsamhet, så skapades tro, förtroende, genom en välgärning till en utsatt människa.

Tro är ingen prestation, det är ett förhållningssätt, att ha förtroende för något eller någon. Men man kommer inte ifrån att tron skapas av något. Och det räcker inte bara att prata, hur ska man veta vad som är att lita på? Som det sägs ibland: mycket snack, och lite verkstad! Budskapet, orden måste motsvaras av en verklighet, annars är det inte trovärdigt, det blir inte attraktivt vare sig att lyssna till, eller försöka efterfölja i handling.

Det är tid att leva kristendom som skapar tro; mindre snack – mer verkstad!