3 sön i Fastan – Kampen mot ondskan

Men vad är meningen med allt då? Varför finns det så mycket lidande? Varför finns krig, barn som svälter och dör om det nu finns en Gud? Orden kastades, nästan skreks fram, från eleven på första bänken i skolsalen. Jag var på en av stadens gymnasieskolor i egenskap av Skolpastor, och hade en lektion om Vetenskap och tro. Flickan, den unga kvinnan, var frustrerad och tog sats för att få fram budskapet. Det var i mitten av lektionen, vi hade försökt definiera vad vetenskap är och vad tro är, och vilka frågor de kan tänkas söka svar på. När det gällde alltings tillkomst så var min poäng att vetenskapen ställer sina frågor mestadels ur perspektivet hur allt uppkommit, universum, galaxer, livet och människan själv, medan filosofin och tron ställer frågan om vem/vad som kan vara orsaken, varför det kom till. Alltså en fråga om orsak och syfte; finns det en mening med allt? Det var då det brast för henne.

I dessa lektioner eftersträvas dialog, och ämnet pekar fram emot att förstå den existentiella frågan om livets mening, så på ett sätt gjorde hon lektionen en tjänst. Hon drog i gång dialogen i rummet, och utan att känna till namnet, lyfte hon det som kallas teodicéproblemet, ondskans problem – hur kan Gud finnas, och vara både god och allsmäktig, när det finns så mycket ondska och lidande? Det blev en mycket bra lektion med fina samtal, och efteråt fick jag veta att frågorna hade dykt upp i samband med elevens konfirmation i någon kyrka. Och svaret då? Svaret på frågan om livets mening är en fråga för sig, och i min värld handlar det om gemenskap med Gud. Som jag hört en kollega säga: Det finns en mening, för det finns en som har menat. Den andra frågan, om ondska och lidande, är förstås inte enkel, men i skolan brukar jag säga, att om Gud finns (vi gör ett antagande) så ska inte han beskyllas för det vi ställer till med. Det är ju vi som orsakar nästan allt lidande på jorden genom vår egoism, självupptagenhet, makt och habegär, som inte verkar finna någon gräns. Vi lånar oss till ondskans tjänst när vi slåss om jordens gåvor och tar oss rätten att utplåna både jorden vi lever på, och dem som står i vägen för det vi vill ha.

Tidigare texter under kyrkoåret, t.ex. fastetidens inledning, har betonat ondskans närvaro. Vi har läst om hur Jesus frestas, prövas, med tydlig adressering till att det är djävulen som gör detta. Denna söndags text ifrågasätter inte ondskan, men uppmanar och inspirerar till kampen mot ondskan. Från Lukas 11:14-26 läser vi om att Jesus en gång får en stum man att börja tala. Texten använder ett starkt uttryck; En gång drev han ut en demon som var stum. Här adresseras återigen ondskan, det som hindrar mannen från att tala beskrivs som något ont. I berättelsen om när Jesus prövas, så är det mer ett slags defensivt bemötande, en kamp om att försvara sig, att inte låta sig luras till själviskhet eller frestas av högmod.

Men nu kommer vi in i ett annat, och mer offensivt skede. Jesus tar upp kampen mot det onda, mot ondskan. I det fortsatta samtalet framgår att man tror att Jesus driver ut ondska med ondska, och att han använder demonernas furste Beelsebul. Här ger Jesus tydliga förklaringar kring tankarna om ondskan, och i sina jämförelser talar han om att varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt. Och det tar inte lång tid förrän han återigen nämner ondskan vid namn och talar i hypotetiska ordalag om Satan och hans rike. Poängen här är att ett rike som lever i konflikt med sig självt inte kan bestå. Jesus dementerar folkets påstående om att han driver ut demonerna med Beelsebul. Jesus är inte en del av ondskan.

Idag uppmärksammar jag själv hur Jesus framställer en retorisk fråga om det som sker: om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. Jesus använder retoriska frågor och påståenden för att få omgivningen att förstå att detta är en strid mellan det onda och det goda, mellan Satan och Gud. Återigen, klart och tydligt, inget utrymme för misstolkning. Jesus har också en liknelse om en stark man, som vaktar sin gård med vapen i hand… Men kommer det en som är ännu starkare… Detta är en offensiv Jesus, som tar upp kampen mot det onda, och även proklamerar att med Guds finger är man den starkare i den kampen. Vilken tröst för oss och vilket budskap att hoppas på! Det finns en som är starkare än ondskan! Vad vi än vill kalla det, ondskan och demonerna har fått sin överman… Avslutningen på den föreslagna texten belyser vikten av att sköta om och vårda det som blivit befriat, och fylla det med Guds Ande och kraft, för att inte bli övermannad igen.

Men utmaningen är tydlig. Vi förstår att ondskan finns, och det är dags att ta upp kampen. I mitt eget liv, i andras liv, i samhället och i vår miljö. För det finns en som är starkare.