Skip to content

Kyndelsmässodagen – Uppenbarelsens ljus

När en av Telias föregående chefer avgick för en del år sedan gavs en kort intervju. Det var frågan om framtiden som låg närmast, om det ändå inte skulle synas något ljus i tunneln snart, efter en längre nedgångsperiod i verksamheten. Han tillät sig med glimten i ögat ett internskämt från företaget: när vi talar om ljuset i tunneln så menar vi oftast tåget som ska köra över oss… Lite cyniskt förstås, en ovanligare tolkning av en tanke som ska ge hopp. Ofta har människor i en depression beskrivit livet som en vandring i ett långt mörker, en tunnel, utan ljus åt något håll. Och när förändringen kommer, livet vänder, hoppet tänds, så beskrivs det som att se ljuset i tunneln, vilket indikerar att tunneln kommer att ta slut snart. Också andra uttryck om ljus använder vi för att beskriva att det positiva träffar oss, när vi får en insikt, t.ex. helt enkelt att det gick upp ett ljus. Kanske en travestering av gamla Gospelsånger, typ I saw the light…

Kyndelsmässodagen, eller Jungfru Marie Kyrkogångsdag, har ett givet ämne, och har fått temat Uppenbarelsens ljus. Den speciella händelsen som betonas varje år är att Maria, Josef och Jesus kommer till templet för deras rening enligt Mose lag, och för att barnet skulle frambäras inför Herren. Lukas 2:22-40 återger denna historia, som är en viktig del av Jesu barndom. Författaren och läkaren Lukas tar sin vana trogen även med en del detaljer, som t.ex. vad lagen föreskrev att man skull offra i templet. Berättelsen har också ett särskilt djup om Guds närvaro och uppenbarelse. Guds ljus är inte tänkt att köra över någon, utan ska ge hopp och förtröstan till den som längtat och väntat.

Jag väljer att stanna till inför den äldre generationen, Symeon och Hanna, som levde sitt liv i templet, tjänade sin Gud varje dag, och väntade på att Guds räddning skulle komma på något sätt. I ett ockuperat land, skymfat av en annan nation, var kanske templet den sista utposten att vara sig själv på, och söka den Gud som alltid hjälpt dem, i enskilda personliga händelser och i historiens vingslag. Ett märkligt ord finns i berättelsen, det nämns först om den äldre mannen: I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. En man som väntade… När han tar det lilla barnet i famnen avslöjar han både att hans väntan är slut, han kan nu gå hem i frid, men också vad han väntat på; Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel. Och så berättar han om barnet, som han aldrig tidigare sett, så att föräldrarna förundrade sig över vad som sades om honom. En frälsning, räddning, inte bara för Israels folk, utan för hela världen.

Också Hanna omtalas, kvinnan som tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. Varken Symeon eller Hanna kan ha haft en bild av hur den tröst och räddning som man väntade på egentligen skulle se ut. Symeon hade fått en andlig uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Det troliga är väl att de bägge äldre kämparna väntade på en stridsherre, en kung, en kraftfull person som skulle rusta en armé och befria landet och bli dess tröst. Men när de upplever att Guds närvaro kommer till templet genom detta barn så känner de igen vad de väntat på, uppenbarelsen av Gud lyser upp allt.

Att vänta och längta är oerhört underskattat. Vi vill inte vänta länge, helst inte alls, en mörk tunnel är inget attraktivt i ett modernt samhälle. Idag blir vi uppringda och tillfrågade om vi vill ha snabbare uppkopplingar till Internet innan vi ens vet att det går att få det. Vi blir vana vid ett tempo som på något sätt utesluter väntan. Om man måste vänta är det inte bra. Och om väntan uppstår måste vi fylla den tiden med något, att bara vänta är inget alternativ. Den här texten ger ett annat perspektiv. Det finns värden man kan vänta hela livet på, arbeta för, hoppas på, vara driven av. Väntan behöver inte vara sysslolöshet, men ett aktivt val. Väntan måste inte heller bli passiv, likgiltig, utan blir ett utryck för förtröstan, att vila i det som kommer och sträva efter det, och förbereda sig för det. Vi borde tillåta oss att vänta mer. Insikten om att Gud gett oss ett ljus av uppenbarelse när Jesus kom till vår värld gör vår väntan än mer hoppfull. Tröst och befrielse är något som är värt att kämpa för och vänta på.

För den som vågar leva i väntan blir ljuset desto större när det kommer.