1 sön e Trettondedagen – Jesu dop
Minnen från barndomen sköljer över mig, och jag ser Per Oscarsson framför mig i Shakespeares Trettondagsafton. Jag får alltid de minnena denna tid, fast det nu är många år sedan den så folkkäre Oscarsson spelat sin sista roll. I min uppväxt förknippade jag egentligen aldrig riktigt de stora helgerna runt Jul, Nyår och Trettondedagen med något som hade med Gud att göra, med undantag av min barndoms julottor i Hälleberga kyrka, som andades helighet, högtid och fest, även om jag inte då förstod anledningen riktigt. Bara att det var mäktigt. Men i övrigt var helgerna för mig som för de flesta, från ett partaj till ett annat, mycket mat och ännu mer att skölja ner det med. Träffa folk på danshak, privata fester eller pubar eller gå på lokal som det hette för länge sedan. Eller om jag någon gång var hemma, när det bara fanns en kanal, se den nämnda Shakespearepjäsen i en svartvit TV. Inget mer…
Jag ska inte lyfta fram trettondedagens texter från kyrkoåret, men vill ändå säga att just den helgen är en betoning på Guds härlighet som uppenbaras i Kristus, alltså att man kan se Gud i Jesus, eller som Ingemar Ohlsson sjöng i sin musikal Pappa; Han är pappa upp i dan. Betoningen ligger på de vise männen som besöker barnet Jesus, någon gång under hans första levnadsår, troligtvis inte julnatten. Det nämns ju att de gav den nyfödde judakonungen tre gåvor, därav uttrycket tre vise män, men antalet kan ha varit många fler. Poängen här är dock att det fanns något hos Jesus som drog till sig folken. De vise männen, liksom många andra, sökte efter honom. Den attraktionen finns fortfarande, intresset för Jesus är enormt stort, mer än 2000 år efter den omtalade julnatten. Och hela trettondedagstiden, som den kommande tiden på kyrkoåret kallas, berör att Gud visar världen sin härlighet, i Kristus, på olika sätt. Den 13 januari, Knutdagen, är startskottet för att komma tillbaka till det normala livet igen, back to business. Bort med julljusstakar, pynt, gran, gammal julmat och julmusiken som ingen orkar höra längre, bort med alla fester och bjudkalas, fram med pasta, pannkakor och den musik man vanligtvis lyssnar till, i mitt fall oftast folkrock, visor, jazz, blues och gospel, och tillbaka till normala arbetsrutiner. Man kan nog säga att det är liknande med kyrkans värld. Jul är inte det normala, det är en viss höjdpunkt, men det finns också i församlingsliv något som är vardagspuls och utgör det övergripande. Den kristna kyrkans stora uppdrag är att visa Jesus Kristus för sin omgivning, inte bara berätta att han föddes en gång. Födelsekalaset är stort, men livet blir ännu mer.
Första söndagen efter trettondedagen fokuserar på hur Jesus träder in i sitt uppdrag som världens frälsare, för att rädda oss, och det sker i samband med Johannes döparväckelse. Den beskrivs av alla fyra evangelisterna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes, i deras inledningar, som en slags gudomlig introduktion. När frågan kommer upp om det är Johannes som är den Messias man väntat på, hänvisar han till någon som är starkare, och i år läser vi från Matteus 3:13-17 referatet om Jesu dopförrättning. Här blir Jesus döpt av Johannes, under viss protest från denne jämnårige avlägsne släkting. Händelsen finns som tavla i en del kyrkor, det är en viktig del i Jesu liv. Dopet var ett omvändelsedop, men han behövde ju egentligen ingen omvändelse, enligt Matteus berättelse. Jesus säger till Johannes att låta det ske: det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Som en slags identifikation med allt folk visar han en väg mot Gudsriket, hans stora passion, som han sedan började predika om. Att omvända sig, för Guds rike är nära, var ju både hans och Johannes favorittexter. Här börjar Kristuslivet i vardagen. Här är porten där Gud kliver in i vår tillvaro för att visa sin härlighet genom det Jesus gör och är, och det bekräftas i denna text av ett märkligt citat, som en röst från himlen: Detta är min älskade son, han är min utvalde. Beskrivningen från Markus 1:11 är ännu mer direkt: Du är min älskade son, du är min utvalde. Hela Gudomen är samlad, Anden sänker sig över Jesus som en duva när Gud installerar sin son i marktjänst första dan på jobbet. Vad tillför nu berättelsen om Jesu dop oss i vår tid? Kanske lite historik kring hur kristendomens förgrundsfigur trädde in i sitt uppdrag, vars målmedvetenhet inför ett uppdrag förändrade världen och historien för alltid. Men det kan också vara en utmaning för oss. Kan man verkligen få höra Gud tala? Och kan vem som helst bli en av Guds utvalda barn och av honom installerad i vardagstjänst för ett Gudsrike? Är Guds härlighet något abstrakt, en osynlig vision, eller kan man se och ta på det?
Vore ju fantastiskt om Guds rike inte bara var en altartavla i ett kyrkorum.