Skip to content

Fastlagssöndagen – Kärlekens väg

Det fanns en popgrupp, med för sin tid lite ovanliga frisyrer, som sjöng en speciell sång på 1960-talet, med titeln: All you need is love… Orden kom från den celebrerande prästen i Lötenkyrkan i Uppsala, en vardagsförmiddag med mässa för teologistuderande. Han skulle instifta nattvarden, och ville använda en modern strof för att visa hur viktig kärleken är. Allt du behöver är kärlek! Och så log han, ett underbart vänligt och brett leende. Svårt att glömma. Jag var en av de få 50 åringarna i denna morgonmässa, övriga var yngre högskolestudenter. Efter många år som församlingspastor hade jag tagit mig tid att studera, reflektera och fördjupa mig i Bibelns budskap, bokens historia och teologi, och det beredde mig stor glädje.

Fast vid detta tillfälle kände jag mig lite olustig. Jag hade stressat till skolan och bara slitit åt mig en svart t-shirt och slitna jeans och glömt bort att just denna dag började med mässan. Som grädde på moset hade min tröja en liten engelsk flagga och vit text, och texten var precis det som citerats: All you need is love. Det var bara att försöka vara naturlig, gå fram för att ta emot brödet och vinet, så jag ställde mig i kön. När jag kom fram såg jag hur han stelnade till när han såg texten på tröjan, och sedan såg han på mig och log ännu mer, skrattande, och nickade ett slags bifall som kunde betyda: Det var ju det jag sa: allt vi behöver är kärlek! Vad han tänkte när jag vände mig om och han kunde läsa texten på ryggen vet jag inte, och det är en annan historia: God save all Queens!

När vi sammanfattar Bibeln använder vi ibland ett ord från Johannes 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son… Vi kallar detta Lilla Bibeln, det rymmer huvudtanken; att Gud så älskade oss. Det är det allt handlar om i den kristna tron: kärleken. Denna söndag med rubriken Kärlekens väg, finns i kyrkoåret före fastetiden, som räknas från askonsdagen till påskafton. Denna tid, fyrtio dagar, är i den kristna traditionen en tid av förberedelse inför påsken, det gudomliga mysteriet, kärleken som övervinner allt, för människans skull. Texten hämtas från Lukas 18:31-43, och består av två små berättelser som egentligen inte hör ihop. Och ändå säger de så mycket om kärleken tillsammans…

I den första texten samlar Jesus de tolv och målar en dramatisk bild om hur de ska gå upp till Jerusalem, och att allt som profeterna har skrivit om Människosonen ska gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå. Av texten framgår att lärjungarna inte begrep något av detta. Inte så konstigt. Att Jesus skulle utlämnas till en grym död, för att sedan övervinna döden och uppstå igen, är inte helt lättsmält information. Varken tanken om varför en man som älskar så mycket ska behöva dö på ett sådant sätt, eller det fantastiska uttalandet att han dessutom ska uppstå igen. Det är oförklarligt till dess vi upplever det. Det handlar om kärlek. Dels Guds kärlek till oss när han sänder sin son för vår skull. Dels Jesu kärlek till sin Fader, som får honom att gå denna kärlekens väg.

Den andra texten visar hur Jesus, med denna ohyggliga vetskap om vart kärlekens väg ska föra honom, ändå påbörjar sin resa genom att visa och demonstrera sin kärlek till dem han möter längs vägen. Det är ju den programförklaringen han läste i synagogan i sin hemstad Nasaret när han påbörjade sin verksamhet, som utlovar glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda, frihet för de förtryckta; ett nådens år från Herren. Och i denna berättelse backar inte Jesus från uppdraget. Han säger inte till behövande människor att han måste dra sig undan och samla kraft åt sig själv, med tanke på vad som väntar honom i Jerusalem till påsk! Han har fortfarande fokus på människorna han möter. Den blinde tiggaren i Jeriko ropar högt när han förstår att den kände Jesus finns i närheten, och trots tillsägelser ropar han bara ännu högre: Davids son, förbarma dig över mig!

Kärlekens väg var framkomlig då, och är det än idag. Jesus hör ropet och ser till att någon kan leda fram mannen som ropat. Vad vill du att jag ska göra för dig? Vilken fråga! Vi vågar knappt tänka att Gud skulle ställa en sådan fråga till oss. Oftast tänker vi tvärtom, att Gud ska säga åt oss vad vi ska göra för honom. Men våga tänk tanken att Jesus hör ditt rop när han går kärlekens väg, stannar till framför dig och frågar: Vad vill du att jag ska göra för dig? Vad hände mannen i Jeriko då? Läs texten, ta del av hans önskan och hur den blev uppfylld, och hur det påverkade omgivningen.

Det är ingen orimlig tanke att han som gått kärlekens väg för oss stannar till när vi ropar. Och det kan bli lovsång i hela den bygd där vi bor för vad han gör i våra liv!